Det är inte alltid lätt att vara en person som gillar att göra massor av saker. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om att jag förmodligen aldrig kommer att bli en expert på något. Det finns helt enkelt för många roliga saker att göra, platser att se och nya grejer att lära sig. Jag har alltid önskat att jag var mer av en expert. Att jag kunde grotta ner mig i en endaste sak och lära mig det utan och innan. Det tar så mycket energi att vilja göra allt, hela tiden.
Det är roligt att utmana sig själv och gå utanför sin komfortzon och allt det där. Lära sig nya saker är kul. Men ibland blir jag så trött på mig själv. Bestäm dig, liksom. Vad är det du ska hålla på med, på riktigt? De allra flesta dagar drar jag nytta av att jag är som jag är och gillar det. Ser det som en styrka och nyttjar det jag gör bra till min fördel. Men vissa dagar tappar jag fästet. Blir trött på mig själv. Bestäm dig bara, hur svårt kan det vara? Vissa dagar är jag inte min bästa kompis.
Jag följer så många inspirerande människor på instagram. Det är äventyrare, egenföretagare, idrottare, människor, mammor, träningsprofiler och allt möjligt annat. I de flesta fall blir jag inspirerad av att se andras bilder från livet. Jag scrollar runt en stund och efteråt känner jag mig peppad. Men sen finns det de där gångerna när jag scrollar runt bland konton och till slut stänger av för att jag inte orkar mer. Att se så bråkdelar ur så många olika liv på en och samma gång gör mig trött ända in i märgen.
Vem är jag? Vad gör jag? Var är jag på väg?
Förra året började jag med att sätta upp mål inför året, helt i enlighet med alla framgångskoncept som någonsin skrivits. Jag tittade nyss på mina mål för i år och jag kan redan kryssa av flera stycken av dem. Ändå känns det många dagar som att jag inte vet var jag är på väg. Och ännu mindre när jag egentligen är framme. Jag älskar att lära mig nya saker. Jag har tusentals idéer. Det finns så mycket jag älskar att göra. Men att skala av, samla ihop, konkretisera, ta nästa steg. Det är så svårt.
Jag vet egentligen inte var jag ville komma med det här inlägget. Kanske bara visa att vägen framåt inte alltid är spikrak och kantad med röda rosor? Jag har sagt det förut och jag säger det igen, det är så lätt att tro att vägen framåt är spikrak för så många andra. Att alla andra vet precis vad de ska göra, var de är på väg och vilket steg som är det nästa. Jag vet inte det. Kanske är det därför jag ofta önskar att jag var en expert på något, för att nästa steg hade varit lättare om man valde inom ett ämne istället för tusen.
Ibland tänker jag att jag kanske borde stänga av allt. Dator, telefon, sociala medier och allt annat som stör och bara vara. Jag brukar göra det i ett par dagar. Men jag får ibland en längtan efter att stänga av helt, i ett år eller så. Se vad jag skulle göra, vem jag skulle vara, om jag inte hela tiden fick inspiration av andra. Inspiration är ju bra i grund och botten. Men när blir det ohälsosamt?
Kan det vara så att vi ibland blir så inspirerade och får så mycket influenser av andra, att vi bara blir till brottstycken av våra riktiga jag?
I helgen lärde jag mig äntligen att lösa en Rubiks kub. Det har jag velat göra sedan jag var liten. Jag har haft en Rubiks kub bland mina grejer så länge jag kan minnas. Alltid olöst. Nu har jag lärt mig hur jag löser den, på riktigt alltså. Jag har lärt mig algoritmen som styr den. Det känns på något sätt trösterikt.
Om jag kan ta ett steg framåt hela tiden, i en tillsynes, helt olöslig Rubiks kub, och till slut nå mål. Då borde jag kunna klura ut nästa rätta steg även i livet. ♡
