Bränd. Fan också. Erik tittar med frågande min på den brända våfflan i järnet och sen på mig. ”Jag tror inte jag vill ha just den där våfflan mamma..” Jag skrapar ur den brända smeten och kastar den åt hundarna. Smörjer järnet med mer smör. Häller på mer smet. In i elden igen.
Precis när jag satt in våffeljärnet i elden igen hör jag att Elsa skriker. Jag lägger järnet i elden och plumsar i djupsnön till vagnen som står på skoterspåret en bit bort. Jag öppnar lager på lager av dragkedjor för att kunna amma Elsa. Erik leker med Sky i snön och väntar, ändå ganska tålmodigt, på att få sin obrända våffla med mycket sylt. Skir gnäller högt som bara en husky kan och hoppas nog att jag ska bränna en till.
Efter en stund har Elsa ätit färdigt och jag bäddar ner henne i vagnen mitt ute på isen igen. Jag tar några klumpiga steg tillbaka upp genom den djupa snön och nästan sliter ut våffeljärnet ur elden. Bränd. Igen.. fan också.
Hur ofta låter du bli att göra något för att det känns krångligt, svårt eller omständigt?
För att du inte riktigt är peppad eller för att de i din omgivning inte är så peppade som du skulle vilja? Jag vet att jag ibland låter det komma i vägen för en utflykt eller resa. Att det känns så.. mycket bara.
Det som ser så harmoniskt ut på bilder på Instagram är nästan alltid, i verkligheten, mer eller mindre kaos. Vi brukar alltid säga att vi är som en cirkus när vi är ute. Hundar som drar och skäller. Barn som springer överallt. Packning till tusen. Jag alltid något klumpig och förvirrad. Markus som glömt att packa ner något som jag tycker är extremt viktigt. Suckarna. Svordomarna. Det är helt enkelt alltid.. mycket.
Men hur obekvämt det än må vara att ta sig ut. Hur mycket suckar, gnäll, tjat och stresspåslag vi än går igenom – infinner sig alltid ett lugn till slut. När alla fått mat i sig. När hundarna fått springa av sig. När kaffet är kokt och uppdrucket. Då är det som att vi landar. Andas lite djupare. Ler lite mer. Pratar om andra saker och njuter av varandras sällskap lite mer.
Och hur det än var på väg dit, vet jag att det alltid, alltid är värt det. För när vi väl kommer hem är vi alla mycket nöjdare, gladare och mer närvarande än vi var innan.