Idag har jag varit tvåbarnsmamma i exakt sex veckor, eller fyrtiotvå dagar på pricken. Den 28 januari föddes hon äntligen, våran Elsa. Hon föddes två dagar före beräknat datum efter flera dagar med kraftiga förvärkar och en relativt snabb förlossning. Hon må ha fötts två dagar före beräknat datum, men eftersom Erik föddes två veckor tidigt hade jag mentalt redan gått över tiden.
Det känns som alldeles nyss och en evighet sedan på samma gång som vi kom hem från förlossningen. Att bli mamma igen är också helt surrealistiskt och samtidigt det mest naturliga i hela världen. Jag är så jäkla glad att jag får uppleva allt igen, att jag fick bli mamma en andra gång. För ett år sedan hade jag precis börjat bearbeta det faktum att vi kanske aldrig skulle få ett andra barn. Att jag idag sitter här med en liten människa i min famn känns helt otroligt.
Att komma hem med en liten bebis har också fått mig att inse hur stor Erik är.
Han blir 6 år i april och ska börja förskoleklass till hösten och jag kan knappt fatta hur det har gått till? Hur blev jag en mamma med en 6åring? Det känns som alldeles nyss som jag vaggade honom i min famn tills han somnade, nu ryms han knappt i min famn längre.
Men han är verkligen världens finaste storebror. Redan när Elsa var i magen pratade han med henne och berättade hur mycket han älskar henne. Nu när hon äntligen är här fortsätter han på samma sätt. Han vill pussa på henne mest hela tiden och säger flera gånger om dagen ”jag kan knappt förstå att jag har fått en så fin lillasyster”. Efter flera års oro över att kanske inte kunna få ett till barn, känns det helt ofattbart och fantastiskt att nu sitta här och titta på dom båda tillsammans. Våra två mirakel.
Något annat jag njuter av är att äntligen få vara ensam i min kropp igen.
Jag är såklart sjukt tacksam över att ha fått ett till barn, men att vara gravid är verkligen inte min favorit. De sista två månaderna kunde jag inte ens gå på en promenad runt kvarteret utan att få så ont att jag knappt kom upp ur soffan på två dagar.
Men kroppen är fantastisk, redan två veckor efter förlossningen kunde jag promenera helt utan smärta och kunde till och med ta ett par åk på Dundret. Konditionen är förståeligt nog som bortblåst och kroppen är fortfarande tyngre än vanligt. Men jag måste säga att jag är imponerad över att musklerna ändå har lite styrka kvar. Nu längtar jag efter att börja springa igen!
Medan vårvintern gör intåg njuter jag av att åka snowboard med Erik och gå på långa promenader med vagnen i vårsolen. Jag försöker ta varje tillfälle jag kan till att memorera hur det känns att sniffa på bebis. Tiden går så fort, så det är bäst att njuta av varenda minut!