När jag var tjugotvå hade jag landat hemma i Gällivare efter ett par år mer eller mindre på resande fot. Planen var egentligen inte att stanna här, jag ville resa mer, åka bort. Men jag fick ett fast jobb inom turism och började besöka olika entreprenörer runtom i vår fina kommun. Började vara mer ute. Plötsligt insåg jag att jag inte ville resa längre. Att jag var trött på att fly från mig själv.
Ett år senare köpte jag hund. Började vara ute mer och mer. Gick långa promenader på fjället eller i skogen. Var ute alla dagar, i alla väder, oavsett säsong. Ju sämre väder, desto bättre kändes det.
Ute i skogen eller på fjället var det som att jag hann ikapp mig själv. Trycket över bröstet släppte lite, tankarna kunde färdas fritt och bruset både utifrån och inifrån tystnade tillräckligt länge för att jag skulle höra vad jag själv tänkte. Det blev stilla tillräckligt länge för att jag skulle hinna inse vad jag kände.
Ofta började våra promenader snabbt och ryckigt.
Vi gick som att vi hade bråttom någonstans, eller flydde ifrån nånting. Men efter att vi hade gått en stund hände alltid samma sak. Vi saktade ner. Jag började gå långsammare. Sky nosade mindre intensivt. Till slut stannade vi. Satte oss på en sten i skogen och bara iakttog. Lade oss ner i blåbärsriset och stängde ögonen.
Att ta mig ut i naturen var från början ingen medveten strategi jag hade för minska ångest. Men kanske sökte jag mig ändå dit för att det var skönt. För att det gav mig en liten fristad från evighetskarusellen i mitt huvud. Även om det inte började som en medveten strategi, har det blivit en med åren.
Att vara ute i naturen gör mig lugn och närvarande.
Och inte bara att promenera, men att ge sig ut och tälta, vandra eller laga mat. Det är skönt för hjärnan och själen att ha en tydlig uppgift, ett mål. Det gör gott att få hålla sig sysselsatt med något fysiskt. Att få påbörja och avsluta. Att kroppen får bli trött så att huvudet inte orkar tänka längre.
Oavsett om jag är ute en söndagsförmiddag och gör upp eld för att laga mat, eller om jag är uppe i fjällen på en flera dagars springtur – är känslan densamma. Lugn inombords. Målmedvetenhet. Ett avbrott från tankekarusellen och känslodramat på insidan.
Det känns också bra att göra något som är så nära förknippat med direkt överlevnad. Att göra upp eld, laga mat. Att vandra från A till B. Lära sig navigera i naturen, veta hur man överlever och tar hand om sig själv. Det ger lugn på ett annat sätt.
Att veta att om allt det jag annars oroar mig för och tänker på, allt det som egentligen är påhittat, en dag skulle ta slut – så vet jag att jag klarar mig där ute i skogen. Vet att jag kan ta hand om mig och min familj.
Friluftsliv kan helt enkelt vara en bra medveten strategi för att lindra ångest och oro. Det behöver inte vara så krångligt, börja med att bara gå ut i skogen och ta med dig en matlåda. Packa din ryggsäck med något att sitta på, en extra tröja, något att äta och dricka och ge dig ut till en enkel plats.
Låt tankarna landa. Ät. Andas. Ge dig själv en stunds återhämtning. Känn efter hur det känns, och om du gillar det – gör om det igen. Gör det ofta.
Ju mer du är ute – desto mer kommer du att lära dig. Ibland kanske en promenad räcker, ibland kanske du ger dig ut på något större äventyr. Oavsett vad – återvänd till hur det KÄNNS. Inte vad du gör.
Hur det får dig att må är det enda som är viktigt. ♡